Nelliesmamma

Inlägg publicerade under kategorin Atlas

Av nelliesmamma - 20 juni 2018 20:25


Ibland gör man bort sig riktigt ordentligt utan att ens veta om det. Jag gjorde det när jag var på hoppträning för Madde förra veckan.

Fast den HÄR historien började egentligen för över ett år sen när Atlas kom på (just hos Madde) att han kan slippa svänga höger i galopp. Jag och VI har kämpat som galärslavar hela året för att få till svängbarheten i galopp. Och vi har fått SKITBRA resultat!!

Men så åkte jag på hoppträning. Nu i EFTERHAND kan jag säga att jag märkte tendensen redan innan jag började hoppa. Han var motsträvig som tusan i högersvängarna i galopp. Jag vet inte om det var jag som var otydlig eller om han kände igen en lucka - den luckan som öppnade sig då förra året....

När jag hoppar så vågar jag inte släppa hornet, utan jag styr mot hindret och sen får han hoppa själv med långa tyglar...

Han hittade en lucka och smet några gånger....

Äh, vad är väl en bal på slottet tänkte jag och åkte hem - glad i hågen.

Men det ska jag berätta. På efterföljande träning skulle han INTE svänga höger. Inte ens i trav om han fick bestämma. Alltså jag bara VAAAA??

Men ok, jag fick superhjälp av Ida och jag gjorde ett monsterjobb och red igenom först i trav och därefter i galopp.

Jag var lite orolig idag när jag gick ut på ridbanan.

Vi skrittade bara igår, Nellie red på gossen. ?

Men jag red ganska raskt igenom en uppvärmning och gick sedan på öppna volt sluta och därefter samma övning med fattning efter.

Jag försökte vara listig på alla plan så jag började i vänster och avslutade med höger varv. PLUS att jag påbörjade höger med volt mot holken isf mot muren.

DESSUTOM var jag tvungen att göra dubbelt så många öppna volt sluta till höger eftersom han lekte kast med stort hästhuvud och laddade för fattning utan min signal.

När jag kom till volt mot muren kunde jag göra den både stor och ungefär halva storleken,

Jag tänkte mycket på att få till det med så lite sporre som möjligt, och det gick verkligen helt suveränt.

Jag har jobbat massor med att komma ihåg att hålla skänkeln lågt så att jag får träff längre ner med sporren när jag behöver den och han svarar mycket bättre på alla skänklar (SÅKLART ?)

Over änd out ????

Två bilder som beskriver mina känslor PERFEKT!!

Adrenalin och kontroll.

:):):)

Av nelliesmamma - 30 april 2018 12:31


Jag har ett långsiktigt mål med Atlas och min träning. Det är att kunna genomföra ett Western Riding-mönster utan att bli DQ.


Det svåra där är att mönstret innehåller uppemot 10 galoppombyten på de svåra varianterna. 


Hela förra året kämpade vi med att få till fina fattningar. Vi har tränat rumpa, rumpa, rumpa och lite rumpa. 


Innan jag rasade där i Februari så hade jag en dröm om att vi skulle kunna få ihop flygande byten innan det här året är slut. Nu har jag släppt det där och tänkt att vi jobbar upp oss till den lydnad och styrka/kondis vi hade innan Februari. Sen får vi se vart vi landar. 


Idag gjorde vi vårt första pass för tränare. Vi har Ida Ljungqvist här i Viö på måndagarna, och det känns lagom att träna hemma till att börja med. Jag kände mig lite osäker faktiskt. Det känns lite slösigt att lägga tid och pengar på tränare när vi inte har lydnad och kondis för att göra det som ska göras.


Men som VANLIGT när jag rider ut på banan med osäkerhet så rider jag av med glädje och stolthet. 


Det är svårt att förklara hur lycklig och tacksam jag är för mina tränare. Det är äkta kärlek helt enkelt. 


Idag blev det såklart genomgång och koll av fysik och lydnad, och det gick riktigt bra!!


Sen helt plötsligt så sa Ida: Ta diagonalen där och sen byter du galopp innan du kommer fram till nästa långsida. 


Här kommer det. Jag har försökt det här med två hästar förut. Jag LYCKADES ALDRIG!!!! När jag säger aldrig så menar jag aldrig. Jag fick igenom NOLL byten på Donny och NOLL byten på Diaz. Det funkade ALDRIG. Ronny kunde sätta sig upp och byta galopp hur lätt som helst. Men jag kunde inte. Jag gav upp och det var inte ens kul att ha häst. Jag sålde och gick vidare. Det låter inte så lite dumt när det presenteras så här, men det var en process som tog tid -men kontentan var iaf att jag gav upp och tappade sugen helt. 


Jag fick "noll" tid att tänka. Jag bara gjorde exakt vad Ida sa. Undrar du? Ja, Atlas bytte KLOCKRENT och kanonfint!


Första försöket. Klockrent.

Andra försöket hade jag massor av tid att tänka. Just det, du fattar, inte så bra. Ett travsteg blev det. 

Tredje försöket, mer avslappning och mindre stress. Helt OK byte fast med fram först.


Spöket är därmed borta.   


Jag VET att vi kommer att fixa det. Jag VET att vi kommer att fixa det. Jag VET att vi kommer att fixa det. 


Nu kommer nojja-majja fram. Hahaha, det kanske bara var tur? 


 


Skit samma. Vi har tränat SJUKT många timmar rumpa, flytta och fattningar. Om vi fortsätter precis likadant som innan så kommer vi att nå mitt drömmål. Western Riding utan DQ.


      

Av nelliesmamma - 16 februari 2018 23:24


Jag köpte min första häst 1993.

Jag hade totalt hästuppehåll mellan 2002-2003 tror jag. Sen flyttade Donna med mig till Kestorp och kort därefter kom Bella in i bilden.

Atlas köpte jag 2011 och Flicka för ett par år sen.

Rädd för att jinxa säger jag ändå att mina tottisar har hållit sig förvånandsvärt friska genom åren.

Nu när Bella visat sig lite hängig, håglös, ointresserad för mat etc har jag haft svåra tider.

Ska jag OMGÅENDE ringa vet som vill -precis som vilken läkare som helst -skriva ut hundra och en mediciner??

Eller ska jag utesluta akut sjukdom via andning, puls, temp och allmäntillstånd?

Ska jag behandla med hemmagjord näringsdryck gjord på morotsavkok, tvångsmata med vatten och kolloidalt silver och ge kroppen chans att läka på egen hand?

Nu ikväll måste jag erkänna att ångesten var HEMSK!!!

Men vet du??

Bella gick med bestämda steg mot hötappen som serverades.

Jag gav bara silver ikväll....

Jag ska sova gott inatt.

Imorron och söndag ska hon få silver oavsett status. Precis som vid penicillinkur behöver kroppen hjälp även efter att den blivit frisk.

Foliehatten sträcker på sig och hoppas att vägvalet var rätt. :)

:):):)

Av nelliesmamma - 1 december 2017 21:28


I måndags fick vi lite nytt att öva på framöver - Atlas och jag. Typ sluta på volt...

Idag passade jag på att rida ut i skogen eftersom jag var ledig OCH det regnade inte en droppe?

Jag ämnade inte söka upp plats i skogen där jag kunde öva twotrack på böjt spår. Så det blev osannolikt samlad trav med twotrack än till höger, än till vänster, utan vila, varvat med skänkelvikning fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka, twotrack än till höger, än till vänster, etc, etc...

Sen tänkte jag att vi skulle öva galoppfattning från skritt.

Atlas tyckte att det var bättre att ?stå på frambenen?

Varannan gång fattade han han galopp från skritt som om vore hästen hämtad hela vägen ned från himmelriket rakt ner till mig här på jorden.

Varannan gång var det som om fan själv flygit i honom och han stog på frambenen på ett sätt att jag började undra: VARFÖR har jag inte min mobil med mig om det faktiskt händer nåt.


Den här hästen är min stora kärlek och jag ser SÅÅÅ fram emot varje träningspass. Jag har full fokus på hans kropp, hans styrka, hans lydnad och att HAN ska tycka att träningen är kul.

Oftast ber jag snällt och han tar i så att han stönar. Han är en häst värd att dö för. Jag älskar den där hästen på ett sätt som är svårt att förklara. För en utomstående är han en häst med alldeles för stort huvud, ingen hals och dessutom är han en dunderklumpe.

Jag har ett long-time-goal och det är en gul/blå rosett i westernriding, men NTE program 9 eller 10. Hela grejen med westernriding är galoppbyten, men mönster 9 och 10 innehåller så få byten att man inte blir diskad om man väljer enkla byten.

Jag är inte rädd för hårt arbete. Jag ser fram emot det.

:):):)

Av nelliesmamma - 2 september 2017 23:07


För en tid sedan annonserade Labbabacken efter funktionärer till deras ridläger.

De behövde spöken/gastar/monster till en kvällshajk.

Jag hade förhinder vid alla tillfällen.

MEN jag hade ej förhinder vid den utlovade festligheten som erbjöds som tack till funktionärerna.

Hur göra?

Jo, jag erbjöd mig att spöka för FUNKTIONÄRERNA!!!

Ikväll var det dags. Det var så LÄNGE sen det bestämdes att tom Conna hade glömt.

Det HELT UNDERBARA när jag rider förbi Labbabacken med lakan på mig (spöke) och ALLA barnen ropar i kör:

HELEN!!! VI VET ATT DET ÄR DU!!!

Jag hade EGENTLIGEN velat lägga ett lakan över Atlas mä men det löste jag inte. Det var inte så himla lätt att lura nån om vem som spökade idag. Men jag lovar att det gav några riktigt goda skratt.

Tack Labbabacken med gäster för en härlig kväll.

Vi tog oss hem utan problem i skummet.

:):):)

Av nelliesmamma - 29 augusti 2017 22:04


Eftersom jag jobbar med att utbilda så har jag en daglig kontakt med inlärningsprocessen. Den är vardag för mig. Jag vet redan när min elev sätter sig bredvid mig första gången vad vi ska göra. Var vi ska börja, vilka genvägar vi kan ta, vilka omvägar vi MÅSTE ta. 

Jag vet att i början får man ta det vackert. Det går inte att bygga Rom på en dag. Det går åt minst två.   


Men när vi kommit en bit på vägen så kan man lägga på större och större pusselbitar. Det är roligt när jag kan se eleven växa med uppgifterna som hen får. 



Jag har ridit för två tränare i över ett år nu, vi har gjort massor med bra övningar och jag märker hur vi löser uppgifterna bättre och bättre. Nu precis i helgen och igår fick jag en jättepeng som ramlade ner RAKT i hjärnan.


Jag har fått en förståelse för övningarna som vi har tragglat med i över ett år. Jag förstod helt plötsligt nyttan med dem. Det är så SJUKT när man övar och övar och övar och övar och man förstår att det man håller på med är viktigt. Man förstår att det kommer att hjälpa till att komma ytterligare framåt i ridningen. Men SEN när hela pusslet plötsligt ligger där. Färdiglagt och man ser vad det FÖRESTÄLLER! Det är fantastiskt. 


När vi red Trail C i lördags på tävlingen så hände det så magiska saker mellan Atlas och mig. Det går inte att beskriva med ord den lycka och stolthet som jag kände där och då. Och jag VET att han upplevde samma, för jag KÄNDE att Atlas visste precis samma som jag. Det var precis det här som vi hade tränat för. 


När jag kom till Ida-träningen igår behövde jag inte komma med några förslag på övningar. Ida visste ALLT redan. Hon hade sett hur jag ridit mina Western Riding mönster. Och hon tyckte att jag tar ALLDELES för lång tid på mig med mina enkla byten. Jag bara VA? 


Sen tänkte jag igenom och så ÄR det verkligen. Jag sitter där och förbereder hit och dit och flyttar rumpa hit och dit och det tar en hel jävla evighet innan jag är klar. 


Så vi red igenom det lite mer ordentligt. Om det gick att få ner antalet travsteg mellan fattningarna? JAAAA!! 


Det var helt otroligt, Atlas fattade så fina galopper och JAG satt ihop honom jättebra i avsaktningarna. Det blir mycket arbete med det där framöver kan jag säga. Och så fick jag en gammal hederlig övning som förberedelse inför bytena mä. 


Och trots att jag var trött som ett as och satt som en riktig grobian så gjorde Atlas allt som jag bad honom. Nu bränner de där tårarna av stolthet bakom ögonlocken igen. Jag älskar den där hästen. Han är så arbetsvillig och snäll på alla sätt. Han gör verkligen ALLT som jag ber om. Och lite till. Och så får man lite bocksprång och några Nordispip på köpet.       

Av nelliesmamma - 29 augusti 2017 21:23


Atlas och jag var iväg och tävlade i helgen som gick. Jag har sååå mycket känslor kvar inom mig efter den tävlingen. 


Jag ska börja med att gnälla av mig. Det var lååååång väntan mellan klasserna som jag tävlade.


MINNESANTECKNING: Åk ALDRIG mer hemifrån utan något att sitta på och se till att boka hage till Atlas-stackarn. 


Och nu över till det roliga.


Jag ställde upp i Western Riding klass D och klass C, Trail C och Ranch Riding klass D och C.


(A är svårast, B lite lättare, C ännu lättare, D skitlätt, E nybörjare)


Ska vi vara lite allvarliga så kanske vi borde ställa upp i E-klassen, men jag beslutade mig  tidigt för att jag skulle ställa upp i så många tävlingar som jag bara skulle hinna och ha råd med. Men det finns inte så mycket E-klasser på ett år så jag gick all-in och har därför tävlat på alla möjliga och omöjliga tävlingar. I klasser som jag inte alls platsar i. 


Jag har ett budskap till alla ev ryttare som sitter här och läser nu. 


Om du vill börja tävla ska du börja TÄVLA, inte träna år efter år efter år tills du känner dig "färdig" Du BLIR aldrig färdig. När du kommer ut på tävlingsbanan har du för det FÖRSTA en helt ny häst under dig. En häst som du aldrig träffat förut. Jag skojar inte. Hästen blir HELT annorlunda. (för det mesta) Det GÅR INTE att träna på att tävla hemma. Det går nästan inte att träna på att tävla på träningstävling heller. Det blir aldig samma känsla som när du rider ut på tävlingsbanan med nummerlappen på och speakerns röst som ropar upp ditt och hästens namn. 


Jag säger det igen. Åk ut och tävla. GÖR DET NU. Du kan inte träna på att tävla nån annanstans än på tävling. Och om du ändå inte är klar för tävling, utan du tränar på att tävla så kan du sänka dina målsättningar. Det är OK att komma sist. Det är en bonus om du får en placering. NJUT av att göra nåt riktigt roligt med din häst tillsammans med andra som gör samma som du. 


Hur det gick på tävlingen?


Vi red Western RIding klass D och C mycket bra. Atlas gick kalasbra och jag fick beröm av domaren för att jag "presenterade min häst jättefint på banan" Tyvärr hade jag en curbstrap med kedja på mitt tränsbett så jag blev diskad i D, och jag red ensam i C så det blev inget "kvitto" på den klassen heller. Jag är SÅ nöjd med Atlas och jag är så NÖJD att min tränare Ida satt och kollade. Hon snappade upp saker som vi sedan började fila på redan träningen efter. (kommer eget inlägg på det)


Sen hade jag anmält mig till Trail C, helt obegripligt. Det hade varit mer normalt om jag anmält mig till D. Men jag tänkte att: Jag tränar på att tävla så det är bara att tråckla sig igenom banan....


Jag tänkte bara: VAFAN?? Hur i h-e ska vi klara av alla dessa krumelurer?


Sen red jag in på banan och gjorde det ENDA RÄTTA. Jag red ETT-HINDER-I-TAGET. Fortfarande, fast jag sitter här tre dagar senare bränner tårarna bakom ögonlocken när jag tänker på det.


Jag ska försöka förklara. Jag gick balansgång på en tunn lina flera hundra meter upp i luften, ingen säkerhetssele, ingen  balansstång till hjälp. Jag tog bara ett djupt andetag och satte fokus framåt och gav ALLT jag hade i ALLA moment. Jag hade bara EN sak i huvudet. Visa Atlas vad fan det är du vill att han ska göra. Lita på att han kan. Och jag kunde inte tro mina ögon. Han gjorde ALLT som jag bad honom (plus lite bocksprång och nordispip) Domaren gav oss beröm efteråt: Det är inte ofta man ser ett kallblod jobba på det där viset i trav. 


Det ROLIGA var att flera hinder på banan krävde att vi gjorde manövrar som vi övat på på Idas träningar. Och det bränner FORTFARANDE bakom ögonen av stolthet, över mej, över Atlas och över att vi gjorde det så bra tillsammans. Poängen var usla såklart. Målet för mig är inte höga poäng, vi ska lära oss att prestera på tävling. Vi ska upptäcka var våra brister sitter. JAG ska lära mig att analysera MIN ridning och hur jag tänker på banan.


Ida tog upp flera saker från tävlingen på träningen efter och jag bara VA? jag hade inte en TANKE på det när jag satt på tävlingsbanan. Men det är så SJÄLVKLART när man får det presenterat för sig efteråt. 



Vi avslutade med Ranch Riding och efter den klassen fick jag kritik för att Atlas var framtung och hängde i bettet. Men hon sa att när jag tränat bort DET: DÅ kommer jag ha en Ranch Riding häst av RANG! Det var ord och inga visor. 


Jag kan inte säga annat än att jag är en lyckligt lottad människa med denna häst i min ägo. Nu taggar vi för nästa tävling. Den går av stapeln i slutet av september och jag ser verkligen fram emot den. 


      

Av nelliesmamma - 20 augusti 2017 18:29


Jag har ett talesätt.

"SÅ ROLIGT ÄR DET INTE! Jag rider inte i regnet."

Men idag var undantaget som bekräftar regeln.

Jag sadlade Flicka och kastade upp Nellie på Atlas, och då började det att regna så smått.

Jag kollade molnen, deras tänkta bana och räknade ut att jag BORDE komma så långt som till Hans innan vi skulle få regnet över oss.

Där vi red lättade det och vi red torra hela vägen till Hans!

Då kom störtskuren och åsksmällar så att både Flicka och jag ryckte till!

Men det gick snart över och det lättade riktigt ordentligt.

Jag satt HELA tiden och tittade på molnen istället för att njuta av ridturen.

Är inte det ett korkat beteende ändå?

Att oroa sig för något istället för att njuta av det du har runtomkring dig?

Jag har börjat be Flicka om lite form. Hon börjar fatta och kan gå flera steg i taget. :)



:):):)

Presentation

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2023
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Nelliesmammas gästbok


Skapa flashcards