Nelliesmamma

Alla inlägg under februari 2018

Av nelliesmamma - 16 februari 2018 23:24


Jag köpte min första häst 1993.

Jag hade totalt hästuppehåll mellan 2002-2003 tror jag. Sen flyttade Donna med mig till Kestorp och kort därefter kom Bella in i bilden.

Atlas köpte jag 2011 och Flicka för ett par år sen.

Rädd för att jinxa säger jag ändå att mina tottisar har hållit sig förvånandsvärt friska genom åren.

Nu när Bella visat sig lite hängig, håglös, ointresserad för mat etc har jag haft svåra tider.

Ska jag OMGÅENDE ringa vet som vill -precis som vilken läkare som helst -skriva ut hundra och en mediciner??

Eller ska jag utesluta akut sjukdom via andning, puls, temp och allmäntillstånd?

Ska jag behandla med hemmagjord näringsdryck gjord på morotsavkok, tvångsmata med vatten och kolloidalt silver och ge kroppen chans att läka på egen hand?

Nu ikväll måste jag erkänna att ångesten var HEMSK!!!

Men vet du??

Bella gick med bestämda steg mot hötappen som serverades.

Jag gav bara silver ikväll....

Jag ska sova gott inatt.

Imorron och söndag ska hon få silver oavsett status. Precis som vid penicillinkur behöver kroppen hjälp även efter att den blivit frisk.

Foliehatten sträcker på sig och hoppas att vägvalet var rätt. :)

:):):)

Av nelliesmamma - 8 februari 2018 21:52


Min resa genom livet är troligen lik många andras.
Min resa genom livet är troligen olik många andras.

Mina svårigheter påminner troligen om många andras.
Mina svårigheter påminner kanske inte om många andras.

Mina glädjeämnen liknar troligen många andras.
Mina glädjeämnen liknar kanske inte många andras.

Ikväll har jag redan pratat med en vän som lugnat mig med sina ord. De orden gav mig mycket tröst, men min rädsla just nu är mycket stor.

Det handlar om min utbrändhet.

Det handlar om min nonchalans mot mitt mående, min ignorans mot det som jag vet krävs för att jag ska må bra. Min totala brist på insikt om mitt beteende, alla misstag som jag gjort fram till idag, alla lärdomar som jag borde fått av det som varit. Mitt kapitala misslyckande av det som jag föresatt mig. Rädslan som sätter klorna i mig när jag inser att jag gör samma misstag om och om igen. Ångest som sliter sönder mig inuti när jag inser att jag försöker fuska med sånt som jag vet inte går att fuskas med. Hur jag försöker kompensera det ena misstaget med andra dygder. Jag hör mig själv säga; Ja, jo, det blev lite för mycket jobb den HÄR veckan men nästa vecka kommer det att bli MYCKET bättre. Dessutom har jag faktiskt ätit hela tre gånger idag.

När jag träffar en människa för tredje gången på 2,5 år och hon tittar på mig och säger: Jag tycker att jag känner igen det där med för mycket jobb och för lite vila sen vi sågs förra gången.

Jag blir livrädd.

Jag tänker att jag HAR ändrat på mycket i mitt liv, jag har rast på jobbet och jag äter faktiskt mat varje dag. Jag inser med förskräckelse att det inte räcker till. Jag har inte rätt verktyg, jag sätter inte min hälsa i första rummet, jag finns knappt på kartan, det som finns är bara vad jag vill göra och vad andra har för behov av vad jag ska göra.

Ikväll har det varit mycket tårar.

Jag har synat mitt schema nogsamt.

Den här veckan har varit lika dum som arbetsveckorna var för 1-1,5 år sen. På den tiden åkte jag hemifrån 7:15 och kom hem runt 23-24 på kvällarna. Jag fattade inte att det var farligt, det var ju så KUL att jobba hela tiden.

Men det var det som TILL SLUT resulterade i sömnsvårigheter och minnesluckor.

Under hela den här tiden har jag haft stöd och pepp från folk runtomkring mig, jag har fått mest stöd och ibland skäll. Jag har väldigt svårt att tygla mitt inre driv. Jag vet knappt hur man gör när man sitter still och kollar film utan att bli uttråkad.

Idag var jag och tränade med Atlas i Silverhallen. Efter träningen lastade jag in Atlas i transporten och gick därefter in i ridhuset för att hämta mina grejjer. När jag kom in i ridhuset igen blev jag stel som en pinne... HJÄLP?? Var är Atlas? Jag hade räknat med att han stod bunden på sin plats, jag hade helt glömt att jag redan hade lastat honom.

Det där är flashbacks som jag inte vill uppleva igen. Det är så hemskt. Jag vill bli frisk. Själv tycker jag att jag gör framsteg. Förra gången jag bokade ett sånt här schema var påsklovet förra året. OK. Det är framsteg. Men jag vill ALDRIG mer uppleva den där känslan av total förlust av kontrolll när jag inte ens vet vad jag gjorde för två minuter sen (nämligen lastade in hästen i transporten, därför står han inte bunden i ridhuset längre)

Det här inlägget har varit till mycket hjälp för mig. Jag har gråtit mycket. Det är den tröst jag behöver. I princip skulle jag kunna radera hela texten här och nu. Anledningen till att jag publicerar ändå är Du. Om Du kan bli hjälpt av att se mina brister, att Du ska se att Du inte är ensam. Då vill jag gärna dela med mig. Det stärker mig om jag vet att mina erfarenheter och erkännande av mina brister kan hjälpa någon annan att se om sitt eget hus, att vända skutan, att ta nya tag, att ALDRIG ge upp.

Jag lovar och svär att jag inte ska behandla mig själv illa igen. Jag lovar och svär.

Presentation

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Nelliesmammas gästbok


Skapa flashcards