Jag har ett långsiktigt mål med Atlas och min träning. Det är att kunna genomföra ett Western Riding-mönster utan att bli DQ.

Det svåra där är att mönstret innehåller uppemot 10 galoppombyten på de svåra varianterna. 

Hela förra året kämpade vi med att få till fina fattningar. Vi har tränat rumpa, rumpa, rumpa och lite rumpa. 

Innan jag rasade där i Februari så hade jag en dröm om att vi skulle kunna få ihop flygande byten innan det här året är slut. Nu har jag släppt det där och tänkt att vi jobbar upp oss till den lydnad och styrka/kondis vi hade innan Februari. Sen får vi se vart vi landar. 

Idag gjorde vi vårt första pass för tränare. Vi har Ida Ljungqvist här i Viö på måndagarna, och det känns lagom att träna hemma till att börja med. Jag kände mig lite osäker faktiskt. Det känns lite slösigt att lägga tid och pengar på tränare när vi inte har lydnad och kondis för att göra det som ska göras.

Men som VANLIGT när jag rider ut på banan med osäkerhet så rider jag av med glädje och stolthet. 

Det är svårt att förklara hur lycklig och tacksam jag är för mina tränare. Det är äkta kärlek helt enkelt. 

Idag blev det såklart genomgång och koll av fysik och lydnad, och det gick riktigt bra!!

Sen helt plötsligt så sa Ida: Ta diagonalen där och sen byter du galopp innan du kommer fram till nästa långsida. 

Här kommer det. Jag har försökt det här med två hästar förut. Jag LYCKADES ALDRIG!!!! När jag säger aldrig så menar jag aldrig. Jag fick igenom NOLL byten på Donny och NOLL byten på Diaz. Det funkade ALDRIG. Ronny kunde sätta sig upp och byta galopp hur lätt som helst. Men jag kunde inte. Jag gav upp och det var inte ens kul att ha häst. Jag sålde och gick vidare. Det låter inte så lite dumt när det presenteras så här, men det var en process som tog tid -men kontentan var iaf att jag gav upp och tappade sugen helt. 

Jag fick "noll" tid att tänka. Jag bara gjorde exakt vad Ida sa. Undrar du? Ja, Atlas bytte KLOCKRENT och kanonfint!

Första försöket. Klockrent.

Andra försöket hade jag massor av tid att tänka. Just det, du fattar, inte så bra. Ett travsteg blev det. 

Tredje försöket, mer avslappning och mindre stress. Helt OK byte fast med fram först.

Spöket är därmed borta.   

Jag VET att vi kommer att fixa det. Jag VET att vi kommer att fixa det. Jag VET att vi kommer att fixa det. 

Nu kommer nojja-majja fram. Hahaha, det kanske bara var tur? 

Skit samma. Vi har tränat SJUKT många timmar rumpa, flytta och fattningar. Om vi fortsätter precis likadant som innan så kommer vi att nå mitt drömmål. Western Riding utan DQ.

Nu kommer ett nytt inlägg som handlar om min utbrändhet och min väg tillbaka till det liv jag vill leva.

Jag träffar en stresscoach vid namn Maria Helander. 

Första tillfället fick jag DARK i läxa.

Dagsljus

Andningsminuten

Rörelse

Kost

Andra gången fick jag mindfulness i läxa. 

Tredje gången fick jag i läxa att sätta upp lappar lite här och där som har texten "Hur känner jag"

1 DARK funkar inte för jag kan inte få till maten.

2 Mindfullness funkar inte för det känns som om jag (mentalt) ska springa ett maraton INNAN jag kommer igång. 

3 "Hur känner jag" blev en ny upplevelse. Det tog 1,5 vecka sen hände något. 

Maria är ett geni, eller hennes strategier är genialiska.

Det hände nånting stort här. 

Oavsett vart jag befinner mig när jag ställer frågan "hur känner jag" så blir svaret alltid nånting kopplat till kaos. 

Om jag är ute och rider

Om Nellie och jag är ute på nåt kul

Om jag jobbar

Om jag ligger i soffan och tar igen mig

Svaret på frågan är alltid: Jag känner mig trött. Eller. Jag känner mig stressad.

Jag har tänkt massor på det där, och jag har kommit fram till varför jag är så slut i hjärnan. Jag vilar aldrig min hjärna. Maria vill att jag ska använda mindfulness för att få återhämtning för hjärnan. Men jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt att komma dit. (Men det är UNDERBART bara jag gör det...)

Fram tills dags dato har jag haft en annan lösning för vila; Facebook och Insta. Alltså, när jag sitter på insta och fejjan så blir hjärnan TYST. Jag behöver inte lyssna på mina problem längre. Den är upptagen av annat. Såååå skööönt. Jag fastnar på fejjan och kollar gulliga filmer på katter på fejjan istället för att sova på kvällen. Jag fastnar på insta och läser om feminismens kamp istället för att städa mitt hus. Jag fastnar på fejjan och kollar bloopers istället för att rensa upp i mitt garage.

Jag slog rekordet för ett tag sen, jag kollade FEJJAN när jag var ute och red. Det var ett obehagligt uppvaknande. Det finns alltså INGENSTANS där jag kan slappna av och bara vara. Sociala medier styr över min speedade hjärna och styr den från alla stressande tankar till nonsens. Det är SÅÅÅ skönt att få tyst på hjärnan. Men det är så kontraproduktivt, jag känner det i varje cell i kroppen. Men sen så snurrar det på... du fattar kanske....

Jag har oxå märkt att jag ALLTID ringer runt till folk när jag kör bil. Om jag bara kör bil så är jag ensam med mina tankar. Jag vill inte det. Eller jag orkar inte. 

Jag LÄNGTAR TILLBAKA till den tiden när ensam med mina tankar alltid ledde till briljanta ideer. 

Min plan är enligt följande:

När det gäller DARK så är det KOSTEN som krånglar.

Jag ska gå tillbaka till TACOS, du vet.... Jag gör tacosfärs på söndag så det räcker hela veckan. Jag kan skära grönsaker eller göra tacospaj med brysselkål eller broccoli. Men jag får i mig kött, fett och grönsaker VARJE dag utan att jag måste jobba halvt ihjäl mig. 

Du måste fatta. Jag HATAR att laga mat. Det tar tid, det är tråkigt och det blir disk. Men nu blir det tacos igen och jag känner mig genast mycket mer l-u-g-n. 

För att jag ska kunna komma igång med städning av hus, putsning av fönster och utrensning av garage och förråd så krävs STORYTEL. Om jag har en bok i öronen så kan jag inte upptas av störande och stressande tankar. 

Jag tror bestämt att jag har en lång väg att gå. Men förhoppningsvis så ska jag komma tillbaka till fornstora dar. En tid när jag har nytta och glädje av min hjärna igen.  

Jag är SÅÅÅ taggad inför nästa session med Maria på måndag. Jag veeet att hon kommer att hjälpa mig att lösa upp mina knutar. Och jag vet att jag kommer att komma vidare. Jag kommer att bli bra igen. 

:D:D:D:D