I min familj är vi fem syskon och en halv. 

Det är en underdrift när jag säger att det har varit svårt att förstå alla. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att vi alla fem och en halv är varandras motsatser -i allt. Och ärligt så kan jag se att våra olikheter absolut inte är av ondo, tvärtom. Hur roligt hade det varit om vi hade varit kloner med samma åsikt om allt och alla?

Hahahaha såååå trist. 

Idag hade jag ett samtal med en av mina systrar. Under samtalet hände något som mer än väl kan förklara varför just VI, hon och jag, aldrig har förstått varandra.

Vi hade under en inte så liten stund pratat om psykisk ohälsa. 

Mitt i samtalet yttrade jag något i stil med: -Ja, och så pratar man med någon idiot som inte begriper vad man går igenom...

Min syster sa omedelbart: -Ja, men idiot är ett starkt ord, jag skulle istället vilja säga att det är en person som inte har samma erfarenhet som jag själv. Det kanske är en person som är på helt fel ställe i livet för att kunna känna empati för det jag går igenom. Den personen kanske inte har ork att besvara mig på ett sätt som jag behöver den dagen. 

Ja, precis svarade jag. En idiot. 

När JAG säger idiot så är det en förkortning för precis det som du precis sa. Men jag sa det bara mycket snabbare. 

Min syster blev helt perplex;  -Men så kan man inte säga till vem som helst. Hur ska folk kunna förstå vad du menar med det? Det gäller att möta folk så att de inte misstolkar vad du säger. 

Jag förklarade lite snabbt att jag använder olika språk beroende på vem jag pratar med. Idag pratar jag med dig, jag använde det språk som jag trodde att du förstod. I andra samtal, med andra personer har jag ett helt annat uttryck...

Hon undrade direkt hur jag skulle ha formulerat mig om jag hade pratat med nån annan än henne. Och jag blev helt ställd. Hahaha, jag var inte i stånd att svara. Jag var ju inte där. Jag var i ett samtal med min syster. Jag hade inget filter på. Ordet var fritt på något vis. Jag förklarade att jag använder olika språk beroende på vem jag pratar med. 

Ibland är ordvalen mycket grövre och mer nedlåtande, eller överdrivet positiva. Det är för att jag pratar med en person som jag känner väldigt väl, och som vet vad överdrivna ord betyder. I andra fall är orden inlindade så till den milda grad att till och med den mest korkade idiot skulle förstå att jag dumförklarat vederbörande. (så att personen i fråga borde vilja sjunka genom jorden och aldrig mer fundera på att kliva upp igen). 

Hela livet går ju ut på att spela en roll. Att använda de ord som krävs för stunden. Ibland måste du vara diplomat, ibland kan du vara dig själv utan filter, ibland behöver du var professionell, och sist men inte minst, ibland är du mamma eller någons barn eller barnbarn. 

Den här situationen förklarade så mycket för mig. Varför har min syster inte förstått mig under alla dessa år?

Såklart för att hon inte haft insikten i att jag pratat som mig själv utan filter, för att jag just där och då har pratat med HENNE. 

Hon måste tro att det är så jag talar ALLTID och att jag inte har en professionell sida. Jag pladdrar alltid på utan filter. Inte undra på att det klickat så dåligt i alla dessa år. 

Hur ska jag hantera detta? 

Jag kan ju fortsätta som förut, SÅKLART jag kommer göra det. 

Jahopp, det var det det.