Nu kommer ett nytt inlägg som handlar om min utbrändhet och min väg tillbaka till det liv jag vill leva.

Jag träffar en stresscoach vid namn Maria Helander. 

Första tillfället fick jag DARK i läxa.

Dagsljus

Andningsminuten

Rörelse

Kost

Andra gången fick jag mindfulness i läxa. 

Tredje gången fick jag i läxa att sätta upp lappar lite här och där som har texten "Hur känner jag"

1 DARK funkar inte för jag kan inte få till maten.

2 Mindfullness funkar inte för det känns som om jag (mentalt) ska springa ett maraton INNAN jag kommer igång. 

3 "Hur känner jag" blev en ny upplevelse. Det tog 1,5 vecka sen hände något. 

Maria är ett geni, eller hennes strategier är genialiska.

Det hände nånting stort här. 

Oavsett vart jag befinner mig när jag ställer frågan "hur känner jag" så blir svaret alltid nånting kopplat till kaos. 

Om jag är ute och rider

Om Nellie och jag är ute på nåt kul

Om jag jobbar

Om jag ligger i soffan och tar igen mig

Svaret på frågan är alltid: Jag känner mig trött. Eller. Jag känner mig stressad.

Jag har tänkt massor på det där, och jag har kommit fram till varför jag är så slut i hjärnan. Jag vilar aldrig min hjärna. Maria vill att jag ska använda mindfulness för att få återhämtning för hjärnan. Men jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt att komma dit. (Men det är UNDERBART bara jag gör det...)

Fram tills dags dato har jag haft en annan lösning för vila; Facebook och Insta. Alltså, när jag sitter på insta och fejjan så blir hjärnan TYST. Jag behöver inte lyssna på mina problem längre. Den är upptagen av annat. Såååå skööönt. Jag fastnar på fejjan och kollar gulliga filmer på katter på fejjan istället för att sova på kvällen. Jag fastnar på insta och läser om feminismens kamp istället för att städa mitt hus. Jag fastnar på fejjan och kollar bloopers istället för att rensa upp i mitt garage.

Jag slog rekordet för ett tag sen, jag kollade FEJJAN när jag var ute och red. Det var ett obehagligt uppvaknande. Det finns alltså INGENSTANS där jag kan slappna av och bara vara. Sociala medier styr över min speedade hjärna och styr den från alla stressande tankar till nonsens. Det är SÅÅÅ skönt att få tyst på hjärnan. Men det är så kontraproduktivt, jag känner det i varje cell i kroppen. Men sen så snurrar det på... du fattar kanske....

Jag har oxå märkt att jag ALLTID ringer runt till folk när jag kör bil. Om jag bara kör bil så är jag ensam med mina tankar. Jag vill inte det. Eller jag orkar inte. 

Jag LÄNGTAR TILLBAKA till den tiden när ensam med mina tankar alltid ledde till briljanta ideer. 

Min plan är enligt följande:

När det gäller DARK så är det KOSTEN som krånglar.

Jag ska gå tillbaka till TACOS, du vet.... Jag gör tacosfärs på söndag så det räcker hela veckan. Jag kan skära grönsaker eller göra tacospaj med brysselkål eller broccoli. Men jag får i mig kött, fett och grönsaker VARJE dag utan att jag måste jobba halvt ihjäl mig. 

Du måste fatta. Jag HATAR att laga mat. Det tar tid, det är tråkigt och det blir disk. Men nu blir det tacos igen och jag känner mig genast mycket mer l-u-g-n. 

För att jag ska kunna komma igång med städning av hus, putsning av fönster och utrensning av garage och förråd så krävs STORYTEL. Om jag har en bok i öronen så kan jag inte upptas av störande och stressande tankar. 

Jag tror bestämt att jag har en lång väg att gå. Men förhoppningsvis så ska jag komma tillbaka till fornstora dar. En tid när jag har nytta och glädje av min hjärna igen.  

Jag är SÅÅÅ taggad inför nästa session med Maria på måndag. Jag veeet att hon kommer att hjälpa mig att lösa upp mina knutar. Och jag vet att jag kommer att komma vidare. Jag kommer att bli bra igen. 

:D:D:D:D

Jag är i ett annat liv. Jag bor i stadsmiljö som jag inte känner igen.

Jag går in i en hiss för att åka till jobbet tror jag.

I hissen finns en Xknapp som jag inte känner igen, jag blir osäker och vill gå ut men en annan passagerare i hissen har tryckt på X-knappen. Hon stoppar mig och säger ?Du VET att man inte kan avbryta Xresorna?. ( jag fattade ingenting)

Hissen rörde sig hackigt och när vi kom fram var vi som i en helt annan värld. Jag vill inte säga att det SÅG annorlunda ut. Men energin var helt konstig. Alla människor betedde sig som viljelösa robotar.

Det fanns MILJONER oskrivna lagar och man fick böter om man bröt emot dem.

Jag lyckades hitta en hiss tillbaka till min värld, men hur jag än försökte undvika hissar med Xknapp halkade jag in i Xvärlden om och om igen.

Till slut gav jag upp och försökte anpassa mig till den konstiga världen. Jag längtade hem hela tiden.

Någon?

Jag tror jag fattar. :S

Minns du mitt snyftinlägg för ett tag sen?

När jag efter bara EN dag med resa hemifrån 7:15 och hemkomst 22:45 fullkomligt havererade...

Hur länge och hur många gånger har jag inte jobbat så? Och utan att äta dessutom. Och utan att ha rast. Det är så naturligt, varför skulle jag INTE leva så? Det är ju så ROLIGT på jobbet hela tiden. Jag ÄLSKAR att jobba, jag vill absolut hem, men jag är gärna kvar på jobbet oxå. Framför allt den veckan då jag är barnledig. Men nånstans, med allt större kraft växer den fram. Insikten. Det funkar inte. Hjärnan lägger av, kroppen lägger av, livet funkar inte över huvud taget.

Där jag är idag, rent mentalt, undrar jag -precis som vilken alkoholist som helst som efter att ha supit bort både jobb, hem och familj, och plötsligt vaknar upp en dag och undrar- VAD FAN HAR JAG GJORT? Och VARFÖR?

Min stora fördel är att jag har både jobb, hem och familj kvar. Men inte länge till om jag fortsätter som förut.

Förra helgen var jag på Lås In Mig hos Anna Hallén. Du får googla fenomenet eller gå raka vägen till annahallen.se och läsa mer. Jag vet att många skulle må bra av en sådan helg.

Den helgen gav mig så mycket. Många olika möten med kvinnor som jag både beundrar och förvånas över. Olika livsöden, olika val, olika förutsättningar, olika allt. Och ändå så lika på många sätt. Den tacksamhet som jag känner gentemot var och en av dessa kvinnor är svår att formulera. Den visar sig i tårar mest, ödmjukhet inför deras strider, de som de redan gått igenom, men även de strider som utkämpas i deras liv i detta nu.

Precis som jag utkämpar mina strider. Mestadels gentemot mig själv och mitt inre driv som jag inte lärt mig att kontrollera. Just nu håller jag på att mobilisera krafter för att justera min livsstil i grunden. Att få till en vardag som jag inte behöver ta semester ifrån.

Den här veckan har Gud gett oss ett väglag som inte medger körlektioner. Vi är inte så oroliga för egen del, men vem vill möta en lastbil med släp som kommer som en fällkniv och kanar rakt emot en? Inte vi. Vi ställer in...

Det beslutet har resulterat i mycket vila, lyssna på bok, yoga, skotta snö (meditation för mig) och eftertanke. Hur ska jag lyckats med att bryta mönster? Jag har försökt SÅ många gånger redan. Hur ska jag komma ifrån mitt beteende? Jag har ett driv inuti som inte är hälsosamt. Jag vill så mycket, både på jobbet och på hemmaplan. Jag behöver hjälp. Helt klart.

Ganska ofta säger folk till mig: ?Jag fattar inte hur du orkar?.

Jag bara: Va?

Är inte alla sånna här?

Sen kommer jag ju på att jag inte är precis som alla andra. Eller inte i närheten ens en gång.

Men det skiter jag i. Det är inte viktigt, vare sig då eller nu.

Det som är viktigt nu är att jag mobiliserar all den kunskap som jag redan besitter, använder den på ett klokt sätt, omger mig med ENDAST människor som kan stå ut med en egoist (jag tänker på migmigmig eftersom jag vill leva) och att jag är kritisk mot mina val och beteenden. Jag har en förmåga att hitta ?alla rätt? som jag gör (kanske 3) och ignorerar ?alla fel? jag gör (kanske 7)

(Kolla gärna i bloggen och sök assa och dissa så förstår du att det beteendet har gynnat mig tidigare i livet)

Där jag är nu krävs vila, återhämtning och mer vila. Det är GANSKA lätt eftersom jag känner mig så slut och har så vansinnigt lätt till gråten vid minsta lilla problem eller motgång. Det funkar rätt bra. Sen tänder jag raketbränsle när jag åker till jobbet, går för fullt, och sen hem och krascha. Easy peasy. Den här fasen känner jag igen som mammas gata. Jag har varit här förut, jag ska göra jobbet bra och jag ska vidare. Framåt.

Det är vad som händer SEN som skrämmer mig, och det är den skräcken som bringar fram flest tårar. Rädslan för drivet, rädslan över att jag kommer att trycka gasen i botten så fort orken är tillbaka.

Jag har sökt hjälp.

Av ett proffs.

Vi har haft första sessionen idag och det kändes bra.

Glöm allt snack om att Nu är jag på väg åt rätt håll, glöm allt snack om att Nu ska jag komma igång med träningen, glöm allt snack om att Nu ska jag strikta upp maten, glöm allt snack om att Nu är det dags att starta upp inför tävlingssäsongen 2018.

Glöm allt gammalt, Helen.

NU går vi till botten med det här.

Jag hörde på frågorna som ställdes, jag förstod vad som komma skall, och jag vet att det kommer att överväldiga mig. Jag vet att jag har ett tufft jobb framför mig, men, det kommer att vara SÅ värt alla tårar och allt elände som ledde mig hit. Jag kommer att gå SÅ mycket starkare ur det här än vad jag var innan. Precis som med alla andra strider som jag gått igenom i livet, jag kommer att segra, jag kommer att bli stark, och jag kommer att kunna hjälpa någon i min tur.

Jag är en krigare och nu är det krig.

:S:S:S

Jag köpte min första häst 1993.

Jag hade totalt hästuppehåll mellan 2002-2003 tror jag. Sen flyttade Donna med mig till Kestorp och kort därefter kom Bella in i bilden.

Atlas köpte jag 2011 och Flicka för ett par år sen.

Rädd för att jinxa säger jag ändå att mina tottisar har hållit sig förvånandsvärt friska genom åren.

Nu när Bella visat sig lite hängig, håglös, ointresserad för mat etc har jag haft svåra tider.

Ska jag OMGÅENDE ringa vet som vill -precis som vilken läkare som helst -skriva ut hundra och en mediciner??

Eller ska jag utesluta akut sjukdom via andning, puls, temp och allmäntillstånd?

Ska jag behandla med hemmagjord näringsdryck gjord på morotsavkok, tvångsmata med vatten och kolloidalt silver och ge kroppen chans att läka på egen hand?

Nu ikväll måste jag erkänna att ångesten var HEMSK!!!

Men vet du??

Bella gick med bestämda steg mot hötappen som serverades.

Jag gav bara silver ikväll....

Jag ska sova gott inatt.

Imorron och söndag ska hon få silver oavsett status. Precis som vid penicillinkur behöver kroppen hjälp även efter att den blivit frisk.

Foliehatten sträcker på sig och hoppas att vägvalet var rätt. :)

:):):)

Min resa genom livet är troligen lik många andras.
Min resa genom livet är troligen olik många andras.

Mina svårigheter påminner troligen om många andras.
Mina svårigheter påminner kanske inte om många andras.

Mina glädjeämnen liknar troligen många andras.
Mina glädjeämnen liknar kanske inte många andras.

Ikväll har jag redan pratat med en vän som lugnat mig med sina ord. De orden gav mig mycket tröst, men min rädsla just nu är mycket stor.

Det handlar om min utbrändhet.

Det handlar om min nonchalans mot mitt mående, min ignorans mot det som jag vet krävs för att jag ska må bra. Min totala brist på insikt om mitt beteende, alla misstag som jag gjort fram till idag, alla lärdomar som jag borde fått av det som varit. Mitt kapitala misslyckande av det som jag föresatt mig. Rädslan som sätter klorna i mig när jag inser att jag gör samma misstag om och om igen. Ångest som sliter sönder mig inuti när jag inser att jag försöker fuska med sånt som jag vet inte går att fuskas med. Hur jag försöker kompensera det ena misstaget med andra dygder. Jag hör mig själv säga; Ja, jo, det blev lite för mycket jobb den HÄR veckan men nästa vecka kommer det att bli MYCKET bättre. Dessutom har jag faktiskt ätit hela tre gånger idag.

När jag träffar en människa för tredje gången på 2,5 år och hon tittar på mig och säger: Jag tycker att jag känner igen det där med för mycket jobb och för lite vila sen vi sågs förra gången.

Jag blir livrädd.

Jag tänker att jag HAR ändrat på mycket i mitt liv, jag har rast på jobbet och jag äter faktiskt mat varje dag. Jag inser med förskräckelse att det inte räcker till. Jag har inte rätt verktyg, jag sätter inte min hälsa i första rummet, jag finns knappt på kartan, det som finns är bara vad jag vill göra och vad andra har för behov av vad jag ska göra.

Ikväll har det varit mycket tårar.

Jag har synat mitt schema nogsamt.

Den här veckan har varit lika dum som arbetsveckorna var för 1-1,5 år sen. På den tiden åkte jag hemifrån 7:15 och kom hem runt 23-24 på kvällarna. Jag fattade inte att det var farligt, det var ju så KUL att jobba hela tiden.

Men det var det som TILL SLUT resulterade i sömnsvårigheter och minnesluckor.

Under hela den här tiden har jag haft stöd och pepp från folk runtomkring mig, jag har fått mest stöd och ibland skäll. Jag har väldigt svårt att tygla mitt inre driv. Jag vet knappt hur man gör när man sitter still och kollar film utan att bli uttråkad.

Idag var jag och tränade med Atlas i Silverhallen. Efter träningen lastade jag in Atlas i transporten och gick därefter in i ridhuset för att hämta mina grejjer. När jag kom in i ridhuset igen blev jag stel som en pinne... HJÄLP?? Var är Atlas? Jag hade räknat med att han stod bunden på sin plats, jag hade helt glömt att jag redan hade lastat honom.

Det där är flashbacks som jag inte vill uppleva igen. Det är så hemskt. Jag vill bli frisk. Själv tycker jag att jag gör framsteg. Förra gången jag bokade ett sånt här schema var påsklovet förra året. OK. Det är framsteg. Men jag vill ALDRIG mer uppleva den där känslan av total förlust av kontrolll när jag inte ens vet vad jag gjorde för två minuter sen (nämligen lastade in hästen i transporten, därför står han inte bunden i ridhuset längre)

Det här inlägget har varit till mycket hjälp för mig. Jag har gråtit mycket. Det är den tröst jag behöver. I princip skulle jag kunna radera hela texten här och nu. Anledningen till att jag publicerar ändå är Du. Om Du kan bli hjälpt av att se mina brister, att Du ska se att Du inte är ensam. Då vill jag gärna dela med mig. Det stärker mig om jag vet att mina erfarenheter och erkännande av mina brister kan hjälpa någon annan att se om sitt eget hus, att vända skutan, att ta nya tag, att ALDRIG ge upp.

Jag lovar och svär att jag inte ska behandla mig själv illa igen. Jag lovar och svär.

Helgen som gick innehöll en tävling i långt-bort-i-stan.

Det var 5,5 timme dit
Det var 6,45 timme hem

Vaddå?

Ska man åka så långt borde det vara minst SM??

Nähä.

Men helgen gav så mycket kunskap.

Jag ska inte dra detta i långbänk, men jag ska MINNAS hur jag ska skapa goda förutsättningar för HÄSTEN i alla givna situationer. En tävlingsdag består av MÅNGA delar. Ge hästen möjlighet att prestera i VARJE given del på hela dagen.

Och förutom att Nellie var en stjärna som strålade från morgon till kväll var Atlas en klippa som får mina ögon att tåras av stolthet. Jag älskar den där hästen. Han är värd sin vikt i guld. krkrkrkrkrkrkr (Y)

:):):)

I måndags fick vi lite nytt att öva på framöver - Atlas och jag. Typ sluta på volt...

Idag passade jag på att rida ut i skogen eftersom jag var ledig OCH det regnade inte en droppe?

Jag ämnade inte söka upp plats i skogen där jag kunde öva twotrack på böjt spår. Så det blev osannolikt samlad trav med twotrack än till höger, än till vänster, utan vila, varvat med skänkelvikning fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka, twotrack än till höger, än till vänster, etc, etc...

Sen tänkte jag att vi skulle öva galoppfattning från skritt.

Atlas tyckte att det var bättre att ?stå på frambenen?

Varannan gång fattade han han galopp från skritt som om vore hästen hämtad hela vägen ned från himmelriket rakt ner till mig här på jorden.

Varannan gång var det som om fan själv flygit i honom och han stog på frambenen på ett sätt att jag började undra: VARFÖR har jag inte min mobil med mig om det faktiskt händer nåt.

Den här hästen är min stora kärlek och jag ser SÅÅÅ fram emot varje träningspass. Jag har full fokus på hans kropp, hans styrka, hans lydnad och att HAN ska tycka att träningen är kul.

Oftast ber jag snällt och han tar i så att han stönar. Han är en häst värd att dö för. Jag älskar den där hästen på ett sätt som är svårt att förklara. För en utomstående är han en häst med alldeles för stort huvud, ingen hals och dessutom är han en dunderklumpe.

Jag har ett long-time-goal och det är en gul/blå rosett i westernriding, men NTE program 9 eller 10. Hela grejen med westernriding är galoppbyten, men mönster 9 och 10 innehåller så få byten att man inte blir diskad om man väljer enkla byten.

Jag är inte rädd för hårt arbete. Jag ser fram emot det.

:):):)

Om man sitter och taggar in sin tränare på blogginlägg som berättar hur BRA träningen går så händer följande:

Nästa träning introduceras man till övningar som ligger typ hundra gånger över sin nivå och man går hem efteråt med en fundering?..

Hur i h-e ska det här gå till?

Skönt. Nu har vi många sköna timmar framför oss för att det här ska gå vägen. PLUS att helt plötsligen kan jag inte sitta till närmelsevis mitt över hästen.

Men.

Jag är inte rädd längre.

Till en början (för två år sen) så tänkte jag efter varje träning: Ok, och hur hade du tänkt att det här skulle gå till?

Nu vet jag att vi är kungar på grunderna. Jag har ingen brådska. Nu ska de nya delarna hamna på plats. Jag vet att vi provade nåt liknande i somras men det var nog för tidigt. Nu j-ar. Nu ska vi träna järnet.

Jag ser fram emot träningen. Idag var Atlas pissed som bara den. Men vi ska göra den här övningen lika snyggt som det andra. Om en månad? Om ett år? Om två år? Jag bryr mig inte. Men vi ska bli ?bäst? på det. Vi ska göra det i vår takt i alla fall.

Nä

Det här är inte målet.

Då hade målet redan varit nått.

Om vi vinner över våra svagheter så finns en stor chans att vi får en till sån här.

2018?

2019?

Vem vet? Den som lever får se. Och som jag ÄRLIGT kan säga: Det viktigaste är utveckling och att vi har J-IGT kul på vägen. Och VI ska ha kul, inte bara jag.

:):):)