Handbollen har alltid varit min stora passion!!!

Om någon skulle frågat mej för ett år sedan om jag skulle lägga av med handbollen inom överskådlig framtid skulle jag ha GAPSKRATTAT och skakat på huvet....

-Inte en chans, hade jag sagt.

Om någon skulle fråga mej idag vet jag inte vad jag skulle svara, för jag vet inte.

Mycket har hänt sista tiden och bara min skada ensam gör ju att man tappar sugen. Jag har ALLTID peppat mina kompisar när de har skadat sig.

"Bara kämpa på och bit ihop, det blir bättre."

"Ge inte upp."

"Blicka framåt."

Men jag har "aldrig" varit skadad själv...  Jag markerar aldrig lite eftersom jag har haft stukade fingrar och fötter men inget som gjort att jag varit borta från MATCH.

Nu är jag mycket bättre i benet och är säkert spelklar senast till nästa helg... men nånting har skadat mitt inre. Min motivation och min inställning till laget har förändrats. Och hur jag känner mig när jag åker hem från träningen... hur ska jag bota det??

Sen har jag tittat nogrannare på våra matcher före jul. Jag hade bara en godkänd match i serien och det var den första, mot Eslövstjejerna. Usch, det är INTE jag som spelar!! Vem är det som har mina kläder på sig och ser ut som jag?? Jag känner inte igen mej själv!! RYSER gör jag när jag ser eländet. Hade jag sett någon annan i mitt lag uppträda så där på planen hade jag skrikit rakt ut!!! Varför såg jag inte det själv före jul??

Ah, ni som läst här tidigare vet exakt vad jag menar. Och ni har svaret på frågan - precis som jag har det. Nu när jag hittat hem... då är jag skadad.

Vem kan INTE tappa sugen av det???

...